Tuwali - kap 1. "Att vara född till loser"
-Britt du och jag är fan födda till losers, roppade pappa i köket till min mamma.
Kommentaren var mest riktad som ett skämt från pappas sida, men den kommentaren har etsat sig fast hos mig. - Att vara född till loser. Jag ser det också som en väldigt komisk kommentar, men ett visst allvar ser jag i den.
Jag menar inte att jag någonsin har sett mig som loser i den bemärkelsen, men däremot har jag alltid funderat. Vad är det egentligen för fel på mig?
Jag har alltid sett ut som jag gör, kort och tjock med ett leende på läpparna. Trots att jag aldrig har gjort någon illa, mobbat någon eller haft dålig hygien så det är därför vänner skulle sig hålla sig borta (sista faktor kan ju kännas absurd, men hur svårt är det inte att vara nära någon som luktar urin eller stinker svett?).
Jag ska inte säga att jag aldrig haft någon vän, har haft ett fåtal som jag älskat över hela mitt hjärta, men jag har alltid oroat mig för vilka som egentligen är mina vänner.
Redan i dagis började det, den klassiska kommentaren som Madde och Amanda drog: "Vi har bestämt att bara vi två ska leka idag", de var mina närmsta vänner på dagis och redan då blev jag bortvald.
På grundskolan var det likadant, jag hade min grupp med vänner som jag var med, men det var alltid samma visa. Det var efter deras premisser och varje gång högg kniven i hjärtat då pappa såg på mig med olycklig min då han visste att jag bara satt hemma. Eller när han frågade rent ut: Ska du inte vara med några kompisar och jag drog alltid någon falsk lögn...
Fortsättning följer....
Kommentaren var mest riktad som ett skämt från pappas sida, men den kommentaren har etsat sig fast hos mig. - Att vara född till loser. Jag ser det också som en väldigt komisk kommentar, men ett visst allvar ser jag i den.
Jag menar inte att jag någonsin har sett mig som loser i den bemärkelsen, men däremot har jag alltid funderat. Vad är det egentligen för fel på mig?
Jag har alltid sett ut som jag gör, kort och tjock med ett leende på läpparna. Trots att jag aldrig har gjort någon illa, mobbat någon eller haft dålig hygien så det är därför vänner skulle sig hålla sig borta (sista faktor kan ju kännas absurd, men hur svårt är det inte att vara nära någon som luktar urin eller stinker svett?).
Jag ska inte säga att jag aldrig haft någon vän, har haft ett fåtal som jag älskat över hela mitt hjärta, men jag har alltid oroat mig för vilka som egentligen är mina vänner.
Redan i dagis började det, den klassiska kommentaren som Madde och Amanda drog: "Vi har bestämt att bara vi två ska leka idag", de var mina närmsta vänner på dagis och redan då blev jag bortvald.
På grundskolan var det likadant, jag hade min grupp med vänner som jag var med, men det var alltid samma visa. Det var efter deras premisser och varje gång högg kniven i hjärtat då pappa såg på mig med olycklig min då han visste att jag bara satt hemma. Eller när han frågade rent ut: Ska du inte vara med några kompisar och jag drog alltid någon falsk lögn...
Fortsättning följer....
Kommentarer
Trackback
